Alltså nu måste jag...

Bildkälla

Alltså, nu måste jag tipsa er om en blogg som är precis vad den heter: Bookshelf Porn. Oh! Bilder av bokhyllor.

Tandlöst

On ne perd pas le Nord (ungefär: man förlorar aldrig norr) är den enda radiosändningen i Frankrike som ägnar sig helt och uteslutande åt svensk kultur. Igår länkade de till den här artikeln i franska gaymagasinet Têtu(e) om den amerikanska versionen av "Män som hatar kvinnor" - "The girl with a dragon tattoo" som hade premiär i Frankrike igår (och som förvrigt fått tillbaka den svenska titeln i den franska versionen "Les hommes qui n'aimaient pas les femmes").

Jag har sett flera analyser av Rooney Maras version av Lisbeth Salander i olika tidskrifter och alla är ganska överens om att den amerikanske Lisbeth är mycket mer sårbar och på något sätt ganska tandlös - men Têtues artikel summerar det bäst: där Noomi Rapaces Lisbeth är en lesbisk ikon, är Rooney Mara en vilsen liten kattunge: i den sista scenen, där hon står ensam i snöfallet och ser Mikael Blomqvist försvinna med älskarinnan och co-redaktören på Millenium, påminner hon i mina ögon mest om en vissen version av Edward Scissorhands. Ett ganska sorgligt öde för en av de mest dynamiska kvinnoroller som gjorts på film...

Samtal i hissen

Granntanten har sett en ängel. Hon berättar att det var ett stort ljus och någon som sade: "Var inte rädd!". Hon fnissar lite över sin egen kvicktänkthet då hon berättar att hon skyndade sig att stänga av väckarklockan för att den inte skulle börja ringa och störa besöket. Hela rummet var ljust och hon låg alldeles stilla och tittade.

Allt det här hinner hon berätta från ytterdörren till hissdörren. "Vart ska du?" frågar hon sen. "Sjunde?"

"Himlen?", undrar jag.

"Nej, våningen", säger hon och trycker på knappen. Vi lättar och åker uppåt under tystnad.

Tack och bock

Jag hade glömt mitt bibliotekskort då jag gick till biblioteket senast. Lite snopen stod jag vid låneautomaten och såg all min julläsning gå mig förbi.
- Man kan möjligtvis inte få låna i alla fall?, sa jag till bibliotekarien, och tillade hoppfullt "Jag kan visa mitt körkort."
- Nej tyvärr, sa bibliotekarien. "Kan du inte hämta ditt kort och komma tillbaka senare?", frågade hon sen.
- Nej, sa jag och försökte se lite ynklig ut. "Jag bor ju trettiofem kilometer bort. Med färja", tillade jag sen. "Jag kommer inte till stan igen förrän efter jul."

Bibliotekarien kastade en blick på min bokhög.

- Okej då, så hon. "Men vi gör ingen affär av det."
- Oj tack! sa jag och var glad. Först sedan jag kommit hem insåg jag att hon antagligen tänkte att en kvinna som tänker läsa Hjalmar Bergmans "En döds memoarer" på julafton, nog kan behöva sina böcker.

----

Sirpa Kähkönen skriver en fin kolumn i Savon Sanomat om alla finfina bibliotekarier. Jag instämmer helt. Det är lätt att komma till biblioteket. Och det är bibliotekariernas förtjänst!

Lire à voix haut

Jag återvänder till en tanke ur mitt föregående inlägg. Att läsa högt är någonting speciellt. Ett av julnöjena är när radion på julaftonseftermiddagen sänder en inspelning med Tove Jansson som läser sin berättelse "Granen". Det är en av de få jultraditioner som radio Vega hållit sig med under de senaste åren (förutom julbönen kl. 17) och det är lika fint att lyssna till varje gång.

Innan jul gjorde jag ett inhopp som lucka nr 20 i Produforum Östnyland och Borgåbladets gemensamma kulturjulkalender och läste lite ur Islossning medan Emilie Adolfsson improviserade ett musikaliskt ljudlandskap till texten på flygel. Det var en väldigt rolig grej som jag gärna skulle vilja göra om. Till min egen förvåning upptäckte jag flera nya nyanser i min egen text som jag aldrig hade reflekterat över tidigare.

Jag har alltid tyckt om att lyssna på högläsning. Texten förvandlas på något helt magiskt vis när den får en mänsklig röst. Den amerikanska författaren Maya Angelou har uttryckt det såhär: "Words mean more than what is set down on paper. It takes the human voice to infuse them with deeper meaning.".