söndag 4 juli 2010

Åbo tur och retur i sommarvärmen

Min semester och min sommarlektyr har jag inlett med två böcker. Först Alma Söderhjelms memoarbok "Åbo tur och retur" (1938) och sedan Marja Engmans doktorsavhandling från 1996 om samma dam. Den första boken var rolig läsning, den andra förklarade en del av vad man tyckt sig ana mellan raderna i den första...

Alma Söderhjelm tillhörde de första kvinnorna i Finland som genomgick akademisk utbildning och bland de allra första som disputerade inom ämnet historia med en avhandling om franska revolutionen. Hon blev docent vid Helsingfors universitet men då hon skulle ansöka om en professorstjänst ansåg universitetet att hon inte hade behörighet att söka på grund av sitt kön.

Under flera årtionden sysselsatte sig Söderhjelm istället som fri forskare, författare, teaterkritiker och kåsör i både finländska och rikssvenska tidningar och blev med tiden mycket känd, inte minst för de tämligen vågade romaner som hon författade, varav den första "Kärlekens väninna" väckte en hel del debatt på grund av att den tangerade ämnen så som homosexualitet och kärleksaffärer med gifta män.

Genom en privat donation från en vän (som hade en rik faster) fick Söderhjelm i alla fall till slut en personlig, extraordinär professur i historia vid det tämligen nygrundade Åbo Akademi år 1927 och blev således till slut Finlands första kvinnliga professor. Även efter professorsutnämningen och ända upp i hög ålder, fortsatte hon göra sig känd genom sina skarpa kåserier i både dagstidningar, damtidningar så väl som herrtidningar och genom sina mångdelade memoarer som inte drog sig för att delge läsarna både en hel del indiskreta kommentarer om både vänner och fiender.

Marja Engman beskriver det bemötande som dessa memoarer fick. Alma Söderhjelms skarpa tunga uppskattades långt ifrån av alla - flera i böckerna omnämnda personer tog mycket illa vid sig av sättet de beskrevs på och bland annat hennes egen bror, professorn och Finlands sändebud i Stockholm, Werner Söderhjelm uppskattade inte alls att associeras med systerns skriverier. Det gick så långt att kontakten mellan dem bröts helt och hållet.

Memoarerna recenserades flitigt i både finsk och svensk press. Engman konstaterar att många recensenter reagerade på de indiskreta avslöjandena i boken. Ett par av dem konstaterade emellertid att särskilt just delen "Åbo tur retur" som beskriver Söderhjelms år som professor i Åbo, och som uppfattade som extra avslöjande, med tiden skulle komma att bli en riktig guldgruva för den kulturhistoriskt intresserade läsaren som ville veta någonting om kretsarna i Åbo under 1920-1930-talen.

Man får nog hålla med om att dessa recensenter verkligen slog huvudet på spiken i sina antaganden. Boken är, med sitt stora galleri av bemärkta och kända personer som fladdrar förbi, och sina många lustiga historier, en verkligt njutbar läsning för en nutida läsare i hängmattan. Man kan inte annat än roas det lilla mått av belåten hämndlystnad som lyser igenom då Alma skriver om professorn som kom hem till henne för att be henne låta bli att komma på hans femtioårsdag eller Akademins rektor som enligt Söderhjelm föreslog att den lilla professorn skulle resa bort med honom för att "vila vid hans håriga bringa". Om inget annat så får man åtminstone inte intrycket av att det skulle stämma som Söderhjelm hävdar - att Åbo, näst Tavastehus, är jordens tråkigaste stad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar