Det är märkligt hur man kan glömma det mesta då tiden går. Jag tillbringade de sista semesterdagarna med att gå igenom en skolåda med gamla fotografier från Mormor och Morfars ungdomsdagar för att om möjligt kunna skriva ner något om vem och vad de föreställer. Men allt som oftast då jag frågar vem någon på bilderna är, rycker Mommo bara på axlarna och säger; "tja, det minns jag faktiskt inte".
Mest är det skolkamrater förstås, som trillat ur minnet. Som den här dragspelsspelande flickan på den somriga klöverängen någon gång på 1940-talet.
Historikern i mig blir förstås frustrerad, men vad kan man göra? Man får bara konstatera att den lilla, slitna bönen som brukar stå skriven bredvid någon glansbild med rosor och änglar i minnesböckerna, faktiskt kanske hade ett visst berättigande i sig:
Låt mig sitta i ditt minne,
på en liten, liten pinne.
Men om pinnen blir för kort,
faller jag ur minnet bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar