Historia

För ungefär en månad sedan var det någon med talang för trevligt mingelsnack på en fest som frågade vad som är det bästa och det värsta med att vara historiker och sedan dess har vi diskuterat det här i flera omgångar med vännerna - nu senast igår igen.

Ja, varför studerar man egentligen historia? Jag menar - att samhället behöver historia, att vi inte skulle veta vem vi är och vart vi är på väg om vi inte studerade historia - det är ju ganska klart. Men varför vill just jag studera historia? Vad ger historien mig?

Det spontanaste svaret på vad som är det bästa med att studera historia, var att man blir ganska allmänbildad. Man lär sig lite om det mesta och på vägen plockar man också upp en hel del knappologisk trivia som antingen fungerar för att imponera på folk eller också förser en med den där riktigt genuina nörd-stämpeln i sociala sammanhang.

Det spontana negativa var att man lätt blir ganska synisk. Man börjar bolla med folkmord, krig och farsoter så att man glömmer bort människan bakom siffrorna. - Eller också, kanske ännu värre, börjar man se hur historien tenderar att upprepa sig på sina mörkaste punkter och man tappar lite av tron på mänskligheten. Jag kommer ihåg en gång i april 2003 då vi var på väg hem från en resa till Vilnius där vi just hade sett KGB-museet. Det låg en dagstidning med bilder från Saddam Husseins fängelser i Bagdad på sätet intill och jag trodde för en stund att det var bilder från Vilnius.

Men förutom att människor är sig lika på de svarta punkterna så är det nog ändå ett annat intryck som brukar följa mig då jag rör mig bland källorna, i arkivet och böckerna - nämligen att vi människor också är så lika på ett positivt sätt. Det spelar ingen roll om man rör sig i antiken, franska revolutionen eller 1940-talets Finland. Människor är inners inne så otroligt lika oberoende av tid, kultur, nationalitet eller någon annan yttre olikhet. Vi delar samma rädslor och samma osäkerhet, vi älskar dem som står oss nära och vi försöker göra så gott vi kan för det mesta. Varje gång man öppnar intimare brev eller dagböcker i arkiven, möter man samma uppriktighet, samma kamp mot känslan av ensamhet och samma försök till närhet och vänskap. Det är det som är det bästa med att studera historia. Insikten att man kan ha någonting gemensamt med vem som helst - att man aldrig är helt ensam om sin osäkerhet, sina rädslor eller sina trevande försök att vara människa.

***

Sting uttryckte det såhär på den tiden då kalla kriget var ett faktum.