Stäppen

Nyårsafton. Det tog oss knappt en timme att börja prata om Ryssland - igen. För sjuhundrasjuttielfte gången.

Det är som om vi inte kan sluta. Ryssland har helt enkelt lämnat ett outplånigt intryck på oss reskamrater. Varenda gång vi ses börjar vi förr eller senare ändå prata om Ryssland, om resorna. Ibland blandar vi samman intrycken och någon måste rycka in och minnas för någon annan, eller också dispyterar vi om saken: - Nej, det var inte Karelen, det var i Sibirien, eller nej, Kalmuckien var det nog ändå.

Ibland känns det lite tjatigt. Som om vi aldrig har någonting annat att prata om - men sen plockar vi upp tråden igen någon annanstans och ämnet blir aldrig utslitet.

Ibland tycker jag det känns som om man periodvis tar in nya impulser - och periodvis mest ägnar sig åt att processa gamla intryck, återvända till sådant som fastnat i minnet. Kanske är det för att jag just nu har få möjligheter att påbörja någonting nytt utan mest får försöka se till att avsluta allt möjligt gammalt och halvfärdigt som jag just nu också ägnar mig åt att processa gamla synintryck och upplevelser?

Ibland förstår man väl inte riktigt förrän efteråt hur fantastiskt någonting man ser framför sig verkligen är? Som den Kalmuckiska stäppen nära Kaspiska havet och Volgas delta, där vinden doftar starkt av småvuxen absinth, himmel möter gräsbevuxen stäpp så långt ögat når, och ingenting annat finns däremellan förutom en hästflock.