Sidor

torsdag 12 november 2009

Wind of change

Det är en konstig känsla det där, när man plötsligt inser att någonting som förut var väldigt viktigt inte längre har någon betydelse. Eller då man upptäcker att man med tiden blivit till någonting helt annat än man hade föreställt sig eller planerat då man var yngre. Jag antar att det är sådant som händer i alla människors liv förr eller senare – det är ingenting märkligt i sig. Tiden läker alla sår, det blir aldrig som man tänkt sig och ditten datten med det. Med tanke på hur många klichéer det finns på temat så måste det ju vara förfärligt allmänt. Javisst, javisst. Men det är i alla fall en ganska spookig upplevelse liksom. Som det här med att egenskaper eller vanor som man har plötsligt kan försvinna helt utan att man märker det. Det bara avtar sakteligen och plötsligt upptäcker man att man inte längre gör som man brukar – kanske märker man det inte ens förrän någonting igen förändas så att man återupptar sina gamla vanor. Själv hade jag i tonåren en ovana att föra konversationer högt med mig själv då jag var ensam som försvann någon gång efter att jag flyttade till Helsingfors. Varför jag inte ens en gång reflekterat över detta vet jag inte, men av någon anledning tycks jag ha återupptagit denna vana nu i höst och först nu märker jag också att den har varit borta. Och sen – just det här med att sakta börja känna att ens liv nog har blivit till någonting helt annat än man hade tänkt sig då man var yngre. Vet inte hur det är med andra, men själv måste jag ganska ofta fråga mig själv: ”Men hur hamnade jag egentligen här?”. Jag menar inte att jag är missnöjd med min tillvaro – på sätt och vis tycker jag till och med ofta att den är mycket bättre än jag hade föreställt mig – men för att nu vara ärlig så är den också väldigt annorlunda från vad jag hade tänkt mig. Jag menar, då jag ser tillbaka tycker jag ju att de flesta steg jag tagit har lett mot just det liv jag lever idag – men ändå var det absolut inte det här som var målet jag hade för ögonen medan jag gick. Uppenbarligen har jag alltså tappat bort mig någonstans på vägen utan att märka det. Lite som då man går ut och gå på en främmande ort för att hitta posten och slutligen finner sig själv på en supertrevlig bar men fortfarande inte har hittat posten. Men när man sen försöker sätta fingret på det exakta ögonblicket då man så att säga gick ”fel” – eller kanske snarare rätt (?) – så går det liksom inte. Det bara hände någonstans på vägen. Det enda man med säkerhet kan säga är att någonting man tidigare uppfattade som ”jag” inte längre är jag – att jag har blivit inte direkt bättre eller sämre, men definitivt ett annorlunda jag än tidigare – och man frågar sig: när hände det, hur gick det till?
På något sätt skulle jag inte vilja nöja mig med att säga: Det bara blev så… Men kanske är det vad man får göra?

3 kommentarer:

  1. Jag hade tänkt kommentera det här redan första gången jag läste det, men det blev inte av då. Det tycks inte bli så mycket av det nu heller, tyvärr ':D

    Det som jag, kort, tänkte säga är att det är ett fruktansvärt intressant och fascinerande ämne du tagit upp (igen) och som du gissade är det många, bl.a. jag, som känner igen sig i det du skriver. Och det är spännande att fundera på hur det gick som det gick, och hur det kunde ha gått annorlunda. Jag tänker själv att en stor del av det jag upplever som den största personliga utvecklingen för mig de senaste åren skulle ha gått mig förbi, eller åtminstone senarelagts, om jag hade blivit tillsammans med någon av de jag ville vara med i tonåren. Till exempel. Finns så mycket att säga och skriva om ämnet att jag bra kunde skriva ett eget inlägg om saken (vilket jag kanske nångång gör).

    Och nog blev det ju tydligen kommenterat, och kort blev det inte. Just så. KRAM!

    SvaraRadera
  2. tack för den kommentaren, den kändes behövlig. Det är inte alltid som man helt tror på att andra kanske upplever liknande saker även om man rent logiskt sett kan räkna ut att så säkert är fallet...
    Det där med personlig utveckling är ganska märkligt ja. Själv är jag visserligen som sagt ofta ganska överraskad över att saker blev som de blev - men faktiskt också (förvånansvärt) oftast på ett positivt sätt. En del saker som jag som yngre kategoriserade som nära nog omöjliga "drömmar" har faktiskt med tiden blivit sanna - det om någonting är väl ganska underbart? Vet inte om det beror på att jag tenderar att drömma så småskaligt att besannanden faktiskt inte är omöjliga eller om det verkligen kan vara så att "dreams do come true", men hur som helst - det är ju positivt.

    SvaraRadera
  3. Kommentaren kommer lite sent men...

    Det finns saker som jag tycker är skönt med min nuvarande tillvara. I något skede letade jag efter en massa saker och kände mig missnöjd då jag inte kunde hitta dem. Nu då jag slutat att leta efter dem, så känner jag mig mycket mer tillfreds.

    SvaraRadera