När jag första gången flyttade till Paris råkade det bli så att jag skulle registrera mig på Sorbonne just på vändagen. På Erasmus-byrån satt en ensam dam bakom ett skrivbord och pratade i telefon.
Tja, "pratade" är fel ord - hon grät. Hjärtskärande.
- Non, non, ne me quitte pas! Pourquoi??
Jag kände mig minst sagt besvärad där jag stod med en bunt stämplade papper i handen och försökte se ut som om jag inte fanns, eller i vart fall absolut inte lyssnade på ett ord.
Då, jag sent om sider kom ut från byrån kände jag mig lite melankolisk och beslöt jag mig för att på hemvägen sticka mig in i en blomsteraffär vid Gare de l'Est och köpa lite blommor för att muntra upp mig.
Det blev inte mycket bätre av det, affären var full av förvirrade herrar i alla åldrar som köpte stor fång av röda rosor. Jag kände mig minst sagt lite fånig där jag stod vid kassan med mina gula tulpaner och damen frågade:
- C'est un cadeau? Är det en gåva? I Frankrike är alla hjärtans dag en dag för älskande. Att köpa blommor till sig själv just den dagen förefaller minst sagt märkligt.
På så vis gillar jag nog vår vändag bättre här i Norden. Vänner är det bästa man kan ha - det är ingen dum idé att uppmärksamma dem.
Kram!!
SvaraRadera