Det personliga är det politiska - det politiska är det personliga?

Jag vet att historiemetodiska frågor knappast intresserar alla, så den som vill kan sluta läsa här. Det här är mest ett försök att för egen del motivera vissa utgångspunkter. Å andra sidan är det här rätt viktigt med tanke på mitt eget arbete så om någon ändå orkar läsa och har någon intressant synpunkt så blir jag förstås tacksam. Ursäkta om det blir långt. Grundproblematiken är följande: Hur skall man behandla det personliga (eller om man så vill ”det privata”) i sammanhang där man skriver om en död person och huvudintresset ligger på denna persons offentliga verksamhet? Vad jag här vill ifrågasätta är en ganska vanlig approach inom den moderna historieforskningen, åtminstone om objektet är en man vars huvudsakliga yrkesverksamhet varit förlagd till det offentliga livets mest offentliga verksamhetsfält, så som exempelvis politiken och den akademiska världen. Många forskare tenderar då att vilja betona att objektets personliga liv, hans privatliv om man så vill, är oväsentligt för frågeställningen ifall man önskar undersöka fenomen eller frågor som rör personens yrkesliv eller karriär (ex vad ansåg NN om socialpolitik, biomedicin, Freuds teorier o.s.v.). Mina orsaker till att vilja ifrågasätta detta är dels en slags köns- och klassbunden skevhet som anas i detta resonemang – det tillämpas nämligen betydligt oftare på de manliga aktörerna än de kvinnliga och oftare på personer som tillhör eliten än på såkallade ”vanliga” människor. Man stöter praktiskt taget aldrig på en biografi över en politiskt aktiv kvinna som inte i någon mån behandlar hur hon kombinerar karriären med sitt personliga liv och man läser praktiskt taget aldrig undersökningar om arbetarna på en svarvfabrik som inte också behandlar deras levnadsförhållanden utanför fabriken. Däremot anses ett dylikt tillvägagångssätt då det handlar om exempelvis en manlig minister helt oproblematiskt. Är det möjligt att ge en rättvis bild av en person ifall man ignorerar det personliga? Jag drar mig till minnes 60-70-talsfeministernas gamla slogan: Det personliga är det politiska, och frågar mig: Gäller inte detta lika mycket för män som kvinnor, lika mycket för eliten som folket? Skulle jag exempelvis kunna ge en helhetlig och sannfärdig bild av mig själv som forskare (alltså som yrkesmänniska) ifall jag helt ignorerade vilken effekt mitt såkallade privatliv ibland har på mitt arbete? Kan jag komma på en enda dag då inte mina personliga erfarenheter och upplevelser påverkar hur jag tänker, handlar och presterar i mitt yrkesliv? Sjuttiotalsfeministerna ville ifrågasätta den borgerliga 1800-talsdikotomin privat-offentligt och vill med sin slogan göra gällande att allt som sker inom det personliga området också har en politisk aspekt. Är det alltså omotiverat att svänga på antagandet och utgå från att allt som sker på den politiska/offentliga arenan har personliga aspekter? Vilka är då orsakerna till att historieforskare och särskilt biografiförfattare ibland vill förbise det personligas betydelse då de behandlar en historisk aktörs offentliga verksamhet? Min uppfattning är att detta dels bottnar i just den gamla, borgerliga 1800-talsdikotomin som ställer ”det offentliga” och ”det privata” i ett slags motsatsförhållande till varandra. Detta gäller särskilt då man behandlar så att säga ”betydelsefulla offentliga karaktärer” så som politiskt aktiva män. Det personliga och det privata har en väldigt liten roll i bilden av den ”stora statsmannen eller akademikern”. När det gäller kvinnliga aktörer är motsatsförhållandet redan mycket mera uppluckrat. Utöver detta bottnar problematiken kanske också i vår samtida idé- och värderingsvärld där offentliga personers rätt till privatliv allmänt anses vara någonting som bör respekteras. För att motivera denna ståndpunkt är det därför vanligt att i den offentliga debatten hänvisa till skillnaderna mellan yrkesrollen och det personliga, samt betona att det offentliga inte får påverkas av det privata. Denna norm gäller ju förövrigt inte bara offentliga personer utan alla yrkesverksamma personer förväntas ”lämna privatlivet hemma”. Det omöjliga i denna uppgift ifrågasätts praktiskt taget aldrig inom vår kultur. Men samtida, offentliga personers rätt till privatliv (hur obestridlig denna rätt än är) motiverar inte att historikern ignorerar det personligas betydelse för sitt studieobjekt. Problemet består närmast i det den etiska uppgiften för forskaren att avgöra när kopplingen mellan det offentliga och privata blir tillräckligt intressant ur forskningssynvinkel för att motivera att de privata aspekterna lyfts fram. Det är ett faktum att de känsliga detaljernas känslighet avtar med tiden. Få forskaren skulle med hänvisning till privatlivets helgd avstå från att behandla intima uppgifter om sexualitet, sjukdomar och förhållanden då det gäller en 1700-tals politiker så som Axel von Fersen eller G.M Armfelt ifall de anser detta vara relevant för förståelsen av dessa herrars politiska karriär. Då det gäller motsvarande frågor för personer födda under 1800-talet är tröskeln redan något högre – då man kommer till 1900-talet är det närmast tabu att omnämna en statsministers eller presidents sexualliv, även om personen i fråga kanske redan är död . Härmed avser jag ju självfallet inte att inte avlidna, historiska personer skulle ha rätt till integritet och att man som forskare bör sträva till att dra fram alla ”smutsiga detaljer” som ett självändamål. En forskare har definitivt ett etiskt ansvar att se till att de personer man skriver om inte kränks. De döda kan ju aldrig försvara sig. Men sättet på vilket man behandlar känsliga uppgifter ur privatlivet är trots allt jämförbart med det övervägande en god forskare gör inför varje detaljuppgift oavsett dess natur – det som är betydelsefullt för den aktuella frågeställningen bör framkomma, överflödiga detaljer bör man avstå från. Det handlar om att inte undanhålla väsentlig information, men att inte heller ta med oväsentligheter. I de övervägande flesta fallen är det ju inte heller fråga om någon form av känsliga upplysningar utan bara ett medvetet beaktande av det personligas betydelse för helheten. Jag menar alltså inte att det skulle vara ett självändamål för historiker att dra upp politikers och andra offentliga personers kärleksaffärer, familjegräl och magsjukdomar i alla sammanhang, men jag anser att det ibland sker ett alltför slentrianmässigt avvisande av det personligas betydelse då man behandlar offentliga personer vars verksamhet hänför sig till närhistorien. Dessutom är det uppenbart skevt att dessa avvisanden av det personligas betydelse sker så mycket oftare då man behandlar män. Det är kanske fråga om rester från den historiska forskningens tradition av stormanskult och borde under 2010-talet ifrågasättas tydligare.