Det är lite nedslående att läsa Ann-Sofie Ohlander och Ebba Witt-Brattströms debattartikel i DN här om dagen, om historieundervisningen i skolorna och könsperspektivet i läroböckerna. De har granskat historieböckerna som används i svenska skolor och bland annat kommit fram till följande: Nedslående, därför att detta inte är någon nyhet - att historieböckerna gärna framställer männens historia som den allmängiltiga Historien, har påtalats i årtionden, ja faktiskt snart ett helt århundrade. Varför förändras vissa saker så fruktansvärt långsamt?
Ibland förefaller det som om skolböckerna är extremt traditionsbevarande företeelser. Från det att historieforskningen lanserar någon ny tolkningsmöjlighet, tills denna ingår i skolböckerna, kan det ibland dröja decennier. Det är egentligen ganska märkligt att historikerna är så ointresserade av att påverka vad som skrivs in i läroböckerna - det skulle ju egentligen vara det mest effektiva sättet att föra fram sina forskningsresultat och vinna uppmärksamhet för forskningen. Inte konstigt kanske att det finns elever som tycker att historia är det tråkigaste som finns - då undervisningen släpar efter trettio år i tiden och nya forskningsresultat aldrig letar sig fram till klassrummen innan de redan är föråldrade.
Skolböcker och skolundervisning är en av de mest effektiva metoderna att påverka allmänna uppfattningar och ideal (fråga vilken diktatur som helst!). Är det kanske därför vi är så rädda för att nya vindar skall vända skolböckernas blad?
Läs DN-artikeln här.
I de fyra läroböckernas register namnges sammanlagt 62 kvinnor och 930 män. I motsats till vad man skulle kunna tro blir kvinnorna allt färre ju längre fram man kommer i tiden. En bok nämner hela sex svenska kvinnor från år 1900 och framåt: Kerstin Hesselgren, Anna-Greta Leijon, Anna Lindh, prinsessan Madeleine, Silvia Sommerlath och kronprinsessan Victoria. Anna-Greta Leijon och Anna Lindh nämns vid närmare betraktande enbart i egenskap av offer för ett planerat attentat respektive som mordoffer.
Ibland förefaller det som om skolböckerna är extremt traditionsbevarande företeelser. Från det att historieforskningen lanserar någon ny tolkningsmöjlighet, tills denna ingår i skolböckerna, kan det ibland dröja decennier. Det är egentligen ganska märkligt att historikerna är så ointresserade av att påverka vad som skrivs in i läroböckerna - det skulle ju egentligen vara det mest effektiva sättet att föra fram sina forskningsresultat och vinna uppmärksamhet för forskningen. Inte konstigt kanske att det finns elever som tycker att historia är det tråkigaste som finns - då undervisningen släpar efter trettio år i tiden och nya forskningsresultat aldrig letar sig fram till klassrummen innan de redan är föråldrade.
Skolböcker och skolundervisning är en av de mest effektiva metoderna att påverka allmänna uppfattningar och ideal (fråga vilken diktatur som helst!). Är det kanske därför vi är så rädda för att nya vindar skall vända skolböckernas blad?
Läs DN-artikeln här.
Om jag inte minns helt fel, såg jag i de nyare finska, finskspråkiga historieböckerna (då jag jobbade på museet), en skild ruta som kallades för "kvinnan i antikens Rom" etc. liknande här och där. Riktigt så där förlegat 70-talsretoriskt att kvinnan på något vis alltså bör särskiljas från resten och framhållas!! Själv tycker jag det bara blir värre på det viset. Männens historia liksom här, just som Ohlander och du nu påpekat, och sedan kvinnorna som en marginal. Argh!
SvaraRaderaHistoriker S. F. jobbar just nu på Söderströms läromedel, hon är gammal hcusare, vi får hoppas att hon gör smartare läromedel under sin karriär... så hopp finns alltså. :)