onsdag 24 februari 2010

Tjocka släkten

På jobbet har jag lyssnat på Virginia Woolfs roman "Night and day" som ljudbok medan jag fotoshoppat bild efter bild av (för det mesta döda) damer och herrar (mest herrar...) de senaste veckorna.

Ett ganska roligt sidospår i romanen är det här med hur man kan bli mer eller mindre uppslukad av sin familj eller släkt, särskillt om man räknar någon mera berömd person som sin förfader - så uppslukad att man förvandlar sitt hem till ett slags museum fyllt av reliker efter denna släkting och ägnar största delen av sitt liv åt att bevara minnet av denna person.

En av huvudpersonerna i Woolfs roman är dotterdotter till en berömd, död poet - och trots att hon inte alls uppskattar litteratur särskillt mycket, utan föredrar det klara och logiska i matematik, så ägnar hon pliktskyldigast ett par timmar varje morgon åt att hjälpa sin mor att skriva en stor biografi över den döde morfadern, vilket visar sig vara en ganska otacksam uppgift på grund av att modern aldrig kan bestämma sig för om boken skall "avlöja allt" med risk för att andra släktingar kan ta illa upp, eller förmedla en mer tillrättalagd och poetisk bild av den store poeten.

Woolf tecknar med osviklig satir ett porträtt av denna familj där allting kretsar kring den döde förfadern, så till den milda grad att gästerna alltid bestås med en liten tur där de förevisas poetens skrivbord, tofflor, penna och pipan som han rökte medan han skrev sitt stora verk. Ingenting han gjort kan anses vara annat än beundransvärt och till och med det faktum att han övergett både hustru och barn på ett ganska brutalt sätt kan förstås och förklaras genom hans diktarsjäl som inte kunde fångas inom vardagslivets prosaiskhet.

Det är lite beklämmande att Woolfs satir än i dag inte missar sitt mål. Fortfarande finns det släktingar som bevakar minnet av döda förfäder lika omsorgsfullt som Mrs Hillberry - och fortfarande finns det biografier som behandlar sitt objekt med samma överslätande pietism. När man varje dag jobbar med biografiskrivandets problematik är Woolfs berättelse ibland helt oemotståndligt rolig.

1 kommentar:

  1. Och hur går det i makroformat när en nation dyrkar en för länge sedan död gubbes tofflor, pipa... etc. Vi har båda jobbat på ett statligt museum som idkar dylikt! :)

    SvaraRadera