Ibland då man förvillar sig in på Hbl:s och andra tidningars webbsidor och läser de kommentarer folk skriver angående det ena och det andra kan man inte annat än misströsta. Personangreppen, osakligheterna och slagen under bältet känns fruktansvärt nedslående. De sakliga kommentarerna drunknar allt som oftast bland allt annat (nu senast angående SFPs eventuella namnbyte).
Ibland tycker jag mig ana att den andliga atmosfären i vårt samhälle hårdnat rejält de senaste åren. Åsikter och genmälen som man ännu för tio år sedan aldrig skulle ha kunnat tänka sig att yttra i offentliga sammanhang har blivit helt allmänna.
Under den senaste månaden har jag ägnat mig åt att spåra några tidningsdebatter från 1800-talets sista år och till min förvåning finner jag att debattklimatet i tidningar som Nya pressen och Dagbladet under dessa år allt som oftast stod på liknande nivå som Husis webb-kommentarer anno 2010. Anonyma skribenter kritiserade under skydd av en pseudonym med hårda ord allt från konst och litteratur till samhällsfrågor. Offentliga personer kunde räkna med riktigt rejäla skrapor i pressen. Personliga elakheter och genmälen som ”fårskalle” om namngivna personer var inte ens ovanligt (för att inte tala om klassikern "skadlig för ungdomen"!). Som nutida läsare reagerar man ofta över vilka personliga angrepp som publicerades. Många av dessa skulle idag betraktas som direkt ärekränkning.
Det slår mig att den gemensamma nämnaren för dessa skriverier à la 1800-tal och nutida kommentarer på olika webb-forum är just anonymiteten. Det är märkligt vilka åsikter och kommentarer som folk anser sig kunna skriva så fort de skyddas av en anonym pseudonym – kommentarer som de aldrig skulle uttrycka ifall de vore tvungna att underteckna med sitt eget namn.
Det är inte utan att man frågar sig om det överhuvudtaget finns något värde i dylika anonyma kommentarer? En av dagstidningarna på Åland drog nyligen in möjligheterna att kommentera artiklarna på nätet på grund av bristande resurser att kontrollera alla osakliga kommentar vilket väckte en del undran. Men man frågar sig - tjänar anonymiteten någonting till i detta sammanhang? Kan man ens föra en konstruktiv debatt med åsikter som man inte är beredd att stå för offentligt?
Kravet att skriva ut sitt namn under ett inlägg höjer nivån kännbart. Detta kan man exempelvis tydligt se på facebook (säga vad man annars vill om fejsboken), där de osakliga kommentarernas antal är väldigt fåtaliga just på grund av att de flesta ändå uppträder under eget namn och dessutom med en bild av sitt eget fejs.
Det tråkiga med de osakliga kommentarerna är att de förhindrar en konstruktiv debatt. Sakliga inlägg drunknar oftast bland inlägg av vitsiga kommentarer och fårskalletillrop. Det slår mig att dagens anonyma nätdebatt inte skiljer sig så värst mycket från debattkulturen i 1800-talets tidningar. Möjligheterna att anonymt kommentera i offentliga sammanhang har varit försvunna under en lång period sedan dagspressen slutade tillåta anonyma debattinlägg. Om man idag uppfattar ett hårdnande klimat inom den offentliga debatten är det kanske för att dylika anonyma kommentarer igen blivit möjliga på webben. Är det inte lite ironiskt ifall 1800-talets debattkultur har återuppstått från det döda på det moderna sammhällets flaggskepp, internet?
tisdag 2 februari 2010
Fårskallar är vi allihopa? Om webbdiskussion och tidningsdebatt...
Ibland då man förvillar sig in på Hbl:s och andra tidningars webbsidor och läser de kommentarer folk skriver angående det ena och det andra kan man inte annat än misströsta. Personangreppen, osakligheterna och slagen under bältet känns fruktansvärt nedslående. De sakliga kommentarerna drunknar allt som oftast bland allt annat (nu senast angående SFPs eventuella namnbyte).
Ibland tycker jag mig ana att den andliga atmosfären i vårt samhälle hårdnat rejält de senaste åren. Åsikter och genmälen som man ännu för tio år sedan aldrig skulle ha kunnat tänka sig att yttra i offentliga sammanhang har blivit helt allmänna.
Under den senaste månaden har jag ägnat mig åt att spåra några tidningsdebatter från 1800-talets sista år och till min förvåning finner jag att debattklimatet i tidningar som Nya pressen och Dagbladet under dessa år allt som oftast stod på liknande nivå som Husis webb-kommentarer anno 2010. Anonyma skribenter kritiserade under skydd av en pseudonym med hårda ord allt från konst och litteratur till samhällsfrågor. Offentliga personer kunde räkna med riktigt rejäla skrapor i pressen. Personliga elakheter och genmälen som ”fårskalle” om namngivna personer var inte ens ovanligt (för att inte tala om klassikern "skadlig för ungdomen"!). Som nutida läsare reagerar man ofta över vilka personliga angrepp som publicerades. Många av dessa skulle idag betraktas som direkt ärekränkning.
Det slår mig att den gemensamma nämnaren för dessa skriverier à la 1800-tal och nutida kommentarer på olika webb-forum är just anonymiteten. Det är märkligt vilka åsikter och kommentarer som folk anser sig kunna skriva så fort de skyddas av en anonym pseudonym – kommentarer som de aldrig skulle uttrycka ifall de vore tvungna att underteckna med sitt eget namn.
Det är inte utan att man frågar sig om det överhuvudtaget finns något värde i dylika anonyma kommentarer? En av dagstidningarna på Åland drog nyligen in möjligheterna att kommentera artiklarna på nätet på grund av bristande resurser att kontrollera alla osakliga kommentar vilket väckte en del undran. Men man frågar sig - tjänar anonymiteten någonting till i detta sammanhang? Kan man ens föra en konstruktiv debatt med åsikter som man inte är beredd att stå för offentligt?
Kravet att skriva ut sitt namn under ett inlägg höjer nivån kännbart. Detta kan man exempelvis tydligt se på facebook (säga vad man annars vill om fejsboken), där de osakliga kommentarernas antal är väldigt fåtaliga just på grund av att de flesta ändå uppträder under eget namn och dessutom med en bild av sitt eget fejs.
Det tråkiga med de osakliga kommentarerna är att de förhindrar en konstruktiv debatt. Sakliga inlägg drunknar oftast bland inlägg av vitsiga kommentarer och fårskalletillrop. Det slår mig att dagens anonyma nätdebatt inte skiljer sig så värst mycket från debattkulturen i 1800-talets tidningar. Möjligheterna att anonymt kommentera i offentliga sammanhang har varit försvunna under en lång period sedan dagspressen slutade tillåta anonyma debattinlägg. Om man idag uppfattar ett hårdnande klimat inom den offentliga debatten är det kanske för att dylika anonyma kommentarer igen blivit möjliga på webben. Är det inte lite ironiskt ifall 1800-talets debattkultur har återuppstått från det döda på det moderna sammhällets flaggskepp, internet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det finns en bloggkommentar på KP:s hemsida som är så hemsk att jag inte ens vill se rubriken längre. Allt började med påminnelse om Konferens för kvinnliga teologer världen runt. Hela bloggramsan började med att en man efterlyste en förening för manliga teologer (hrm!). Helt rätt konstaterad någon att det i så fall skulle vara under Luther-stiftelsen. Kommentarern har därefter gått från att kommantera en fräcsh profilbild på smala, vackra kvinnor, syn på (kvinno)kroppen till att bli en kamp mellan könen. Jag har inte läst de senaste inläggen, det är för osmakligt!
SvaraRaderaMen suck! Jag kan inte säga mer än *suck!*
Ja-a, jag har funderat över detta även: pseudonymerna gör det fritt fram för folk att skriva ganska hurja saker.
SvaraRaderaOch folks åsikter... ganska hårda, som sagt. Finns det ett liknande andligt klimat nu som vid förra sekelskiftet?... Sannfinländarna växer år för år och ökar sitt stöd... Folk är nästan öppet rasistiska och bryr sig inte om utslagna etc.