tisdag 16 mars 2010

Färjkarlens undran

Då jag satt på färjan för att lämna ön på lördagskvällen såg världen ut såhär.

Senare då jag kom hem igen var det natt och mörkt. Jag var trött och lite durrig då jag körde ombord på färjan. Vi hade tittat på Melodifestivalen och haft en trevlig kväll. Men att komma hem till ön mitt i natten inger alltid en konstig känsla. Det är långt att köra och man sitter ensam i bilen, tankarna hinner vandra långt.

Ibland känns det som om man är på väg till världens ände, som om man ensam kör ombord på färjkarlens flotte över floden Styx. Framför en ligger det mörka, kalla vattnet i sundet ur vilket dimman stiger upp och långt borta på andra sidan skymtar ön. En kort stund medan färjan lägger ut känner man ett underligt sug i magen. Det är som om man istället för att föras framåt över vattnet håller på att dras bakåt i stället. Andra stranden glider bara längre bort.

Det är kanske så det ser ut när man dör? Ett mörkt och ödsligt vatten, en strand som försvinner i dimmorna och dunket från diselmotorerna på vägverkets gula landsvägsfärja är det enda man hör?

2 kommentarer:

  1. Ja, och knappen man tappat från syrtuten kan även vara myntet för färjkarlen... var de inte de vise som sade för attans länge sedan att livet är att förbereda sig för döden...

    Historiker är envisa: genom att forska i andras liv (bakåt) försöker vi fåfängt förlänga vårt korta lilla liv åt det enda håll det ens i någon mån är möjligt...

    SvaraRadera
  2. Det var vackert sagt Eva. Det är ett underligt yrke dethär som blickar bakåt fastän vägen bara leder framåt...

    SvaraRadera