torsdag 4 mars 2010

Mauno, Gud Fader i Himlen och Jag

Det här är ett nostalgiskt blogginlägg – det skall genast erkännas. Då jag var en liten flicka regerade Mauno Koivisto över världen och det var frid på jorden och i himlen.

Det måste genast sägas – jag är 80-talist. Det är lite pinsamt att erkänna för vi som aldrig upplevt bruna sparkdräkter av frotté och vuxit upp i en värld där pudelkrulliga frisyrer ansågs helt normala, är ju fortsättningsvis fruktansvärt unga och borde egentligen inte uttala oss om någonting alls.

Mauno Koivistos era tog slut ungefär just då när min tidigaste barndom var över och utan denna landsfaders vakande öga blev världen aldrig riktig sig lik mer. Då jag började ettan i skolan fick vi nya skolböcker. En hel uppsättning med läsebok och skrivbok, matematikbok och allt möjligt. På ett år fick vi till och med flera matematikböcker! Och vi fick skriva på linjerna som fanns tryckta på sidorna där man skulle skriva någonting och vi fick rita på de ställen där man skulle rita.

Ungefär två år senare tog allt det här slut. Vi fick veta att i år skulle vi inte skriva någonting i böckerna för nästa år skulle de samlas in och ges till någon annan. Det var förstås bara en tillfällig sparåtgärd – sen följande år skulle vi igen få nya böcker.

Men åren gick och vi fick aldrig några nya böcker igen. Varje vår samlades böckerna in igen och sedan var det någon annan som fick dem. År efter år tills pärmarna trillade av. Vem vet om det inte ännu finns någon liten tvåa någonstans som lär sig läsa ur min gamla läsebok med muminplast på pärmarna? Ifall pärmarna ännu sitter kvar alltså.

Tiden då det ansågs helt normalt att alla skolelever i hela landet varje år skulle få en uppsättning splitternya skolböcker att skriva i, är ohjälpligen över. Borta är Mauno Koivistos tid.

Men trots att han inte längre styr och ställer så har det ändå känts gott att veta att Mauno Koivisto finns kvar någonstans i världen. Vid ett par tillfällen har jag till och med mött honom på gatan och det har nästan känts som att få en skymt av Gud. Det gör mig på något vis ledsen att den tiden kanske snart skall komma då Mauno Koivisto inte längre går ibland oss.

2 kommentarer:

  1. Fin betraktelse.

    Håller med och känner igen mig. Kommer ihåg att vi var rätt förnärmade i min klass på lågstadiet då Ahtisaari blev president och att jag tyckte det var bara rätt och ganska självklart att tv:ns ljudåtergivning krånglade just då Ahtisaari svurit presidenteden. Resultatet blev alltså att Koivisto hälsades med ett taktfast Hyvää Päivää Herra Presidentti från hedersvakten då han gick in i huset där överlåtelsen skulle ske, medan det inte hödes ett knäpp från soldaterna då Ahtisaari trädde ut...

    SvaraRadera
  2. Jag minns även hur vi fick nya böcker och nya kritor när man började i skolan på hösten, under några års tid. Sedan blev det stopp, men det sades att det endast skulle vara tillfälligt.

    Den lama som skolvärlden och kultur- och museibranschen drabbades allvarligt av 1992 hann man aldrig återhämta sig från. 2008 blev det dags att spara igen.

    Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Bästa att göra båda.

    SvaraRadera