Om en julbock

Han hade mer skägg än en människa normalt begåvas med - det skall genast sägas. Grått och brunstrimmigt var det och såg mer ut som någonslags skägglav än vitt och vänligt bomullsludd. Dessutom täckte skägget hela ansiktet. På huvudet hade han en stor skinnmössa, på händerna stora skinnhandskar och i övrigt var han invirad i en stor och otäck gammal sälskinnspäls som av lukten att döma nog inte hade simmat i havet på herrans många år.

Kring foten hade han ett tjockt rep som han begagnade för att lyfta på benet som tydligen inte fungerade så bra och djupt inne i skägget, där ögonen borde ha suttit, fanns bara två, svagt lysande punkter.

Till råga på allt sa han inte ett ord, men gjorde med gester och uppfordrande harklingar klart att han envisades med att man skulle dansa och sjunga "Nu har vi ljus" innan det kunde bli tal om att ta in bykkorgen med paket som stod ute på trappan. Jag var alltid fullkomligt dödsförskräckt - och oerhört förtjust.

Nyligen såg jag Jalmari Helanders film "Rare exports" på bio. Den julbocken påminde faktiskt rätt mycket om vår - det var ett överraskande återseende.

I går blev det tal om julgubbar, bockar och bisar. Morfar såg ganska upplivad ut vid minnet av den där bocken med de självlysande ögonen.
-Du var ju aldrig där, sa jag. Han var faktiskt hemsk.
Morfar såg lite skyldig ut. "Var du mycket rädd?" frågade han.
-Om jag var rädd? Alldeles förfärligt! Men det var ju det bästa med julen...