På SKOGH-konferensen i Göteborg deltog jag i en presentation/diskussion om Kirsti Niskanens och Christina Florins nya bok "Föregångarna" - en antologi av och om elva kvinnliga professorer som skriver om sina liv och vägen till professorskapet som kvinnor i en mansdominerad universitetsvärld.
En intressant gemensam nämnare för kvinnorna i boken är deras ovilja att hänga sig fast vid missräkningar och motgångar som skett på deras banor. De väljer nästan genomgående att inte fästa uppmärksamhet vid diskriminering och ojämlikheter - deras motto är "glöm och gå vidare".
Denna glömska är aningen retfullt för den läsare som kanske önskar sig ett debattinlägg om jämlikheten i universitetsvärlden och på så sätt är det synd att skribenterna inte har velat lyfta fram frågan tydligare.
"Tystnad och glömska är det bästa straffet för sådant som man finner fult och lågt", skrev Ernest Renan en gång och det mottot tycks fler än en av kvinnorna i boken ha tagit till sig. Men tystnad och glömska är inte medel som hjälper oss att råda bot på problem som ojämlikhet och diskriminering.
Däremot är det fullständigt sant att som individ mår man nog mycket bättre av att inte tänka för mycket på vissa saker. På ett rent personligt plan är glömskan alltså förståelig. Så förståelig att man kan nästan inte låta bli att tänka att denna glömska kanske är en viktig bakgrundsfaktor till just dessa kvinnors framgångar.
----------------------
Vill man se ett litet smakprov ur några av artiklarna i boken kan man få det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar