torsdag 17 december 2009

Ironi som historisk metod?

För tillfället befinner jag mig ungefär halvvägs igenom en ny bok av Frederic Spotts, The Shameful Peace – How French Artists and Intellectuals Survived the Nazi Occupation. Det är en intressant och bra bok på ett tidigare inte allt för uppmärksammat tema som tar upp flera viktiga frågor om kulturutövares samhällsansvar. Vad bör man exempelvis anse om franska konstnärer som ställde ut sina verk på utställningar organiserade av nazisterna? Och hur skall man förhålla sig till kulturpersonligheter som bevistade konserter och föredrag på det nazistiska kulturinstitutet i Paris under ockupationen? Var de kollaboratörer eller bara sociala opportunister som var där på grund av mängderna gratis champagne som serverades? Och hur skall man förhålla sig till de franska förlagscheferna som uppenbarligen nästan självmant slutade publicera verk av judiska författare för att de tyska ockupanterna inte skulle dra in deras ransoner av det papper som behövdes för tryckningen av andra böcker? Alla dessa frågor är ovanligt intressanta och brännande. Ändå upplever jag någonting mycket problematiskt i Spotts sätt att behandla sitt ämne. Texten är alldeles för lätt att läsa – och dessutom rolig. Varje gång det på något vis bränner till och en riktigt svidande fråga skymtar till, blir författaren plötsligt bitande ironisk och citerar någon liten, kufisk detalj som att till exempel Hitlers egen Mein Kampf (på franska Mon combat), faktiskt hörde till de böcker som nazisterna själva förbjöd och förstörde i Frankrike genast efter ockupationen. Som läsare tappar man då helt fokuseringen och reagerar istället nästan som Elisabeth i Astrid Lindgrens Madicken - "Dom var ju inte riktigt kloka domdär nazisterna". Här ligger just det stora problemet med ironi som grepp. Det antyder att objektet för ironin är irrationellt och helt enkelt inte befinner sig på samma moraliska, intellektuella eller upplysta nivå som det ironiserande subjektet. Ironi är också i vardagliga situationer människor emellan någonting man tar till för att avvärja sig mot någon eller någonting man inte förstår och vars värderingar man inte delar. På så sätt är nazismen ett mycket tacksamt objekt för ironi då man vill visa att man inte på något vis delar dess åsikter. Men häri ligger en stor intellektuell lättja. Det metodologiska problemet med ironi för en historiker ligger i att ironin antyder att någonting inte går att förklara, att de handlingar man ironiserar över är irrationella infall hos ”lägre stående” varelser som inte kan eller förtjänar att förklaras. Men nazismen var, och är, inte ett irrationellt och slumpartat infall, omöjlig att förklara. Nazismen var tvärt om ett praktexempel på de mekanismer i mänskligt beteende som under vissa omständigheter så att säga kan slå riktigt fel. Nazismen aktualiserar som få andra företeelser otroligt viktiga frågor om ansvar och skuld, om vad man som människa kan förväntas godkänna och inte godkänna i sitt eget, privata och vardagliga liv. Och bara genom att försöka finna svaren på dessa frågor och genom att förstå dessa mekanismer som styr vårt beteende inför sådana frågor kan man undvika att falla i liknande gropar i framtiden.
*** Och varför förbjöd då tyskarna fransmännen att läsa Mein Kampf?
Jo, nazisterna hade ju inget intresse av att fransmännen skulle ha reda på att Hitler ansåg dem vara undermänniskor. Det var ur tyskarnas synvinkel bättre så för den allmänna ordningen i det ockuperade området...

1 kommentar: