tisdag 1 december 2009

Krigsbarn

Igår firades här i Finland att 70 år förflutit sedan Vinterkrigets utbrott. Jag tror inte att det finns någon av oss finländare som inte har en personlig relation till de 105 dagarna mellan den 30.11.1939 och den 13.3.1940, må så vara att de flesta oss inte ens var födda då. Min mormor firade sin födelsedag samma dag som vapenen tystnade – i vår familj firar vi alltså freden med kaffe och kaka vartenda år. Kanske kan man säga att vi alla till mans på sätt och vis är barn av Vinterkriget. Den uppsjö av litteratur, minnen och memoarer som årligen utkommer i vårt land på detta tema är ännu, 70 år senare, icke föraktlig till omfånget. Vinterkriget har, som 1808-09 års krig före det, blivit till en del av vår kollektiva finländska nationalidentitet.

Kanske just därför glömmer man gärna fortfarande bort att våra finländska upplevelser hör hemma i den större, europeiska kontexten. Den franska tidningen Le Figaro uppmärksammade igår en grupp människor som man finner i många av de länder som var involverade i andra världskriget – nämligen krigsbarnen. Men inte sådana krigsbarn som skickades undan bombningarna från Finland till Sverige med adresslapp kring halsen, utan de otaliga barn som blev resultaten av förbindelser mellan tyska soldater och kvinnor runt om i Europa.

Le Figaro uppger att dessa barn bara i Frankrike omfattar ca 200 000 personer och i Belgien och Holland finner man ungefär 60 000. Därtill kommer de barn som återfinns i exempelvis Danmark, Norge och – Finland. Le Figaro uppger att barnen med tyska, alltför ofta okända, soldatfäder i vårt land uppgår till 4000.

Marianne Junila som undersökt dessa barns öden i Finland, uppskattar aningen mer försiktigt att mellan 1-500 barn i norra Finland var resultatet av en förbindelse mellan en tysk soldat och en finsk kvinna. Hon citerar också siffror som uppger att det totala antalet sådana barn i hela Europa uppgår till 200 000 - Må vara att det således är svårt att veta vilket det verkliga antalet är, men säkert är att mörkertalet också kan vara stort. Många av dessa barn med blandad härkomst har mött mycket förakt och oförståelse på grund av den såriga historien i de före detta ockuperade länderna så som Norge och Frankrike. Det är först på senare år som de har kunnat organisera sig och dela sina upplevelser – samt inte sällan försöka få hjälp med att ta reda på vem deras fäder har varit. En nyskriven lag i Tyskland låter numera dessa barn få en möjlighet att med hjälp av personkorten i Berlins krigsarkiv, forska efter personuppgifter och identitet på sina fäder.

I Finland har situationen kanske inte varit så inflammerad som i andra länder. De före detta vapenbrödernas barn har inte väckt samma smärtsamma minnen i vårt land som på annat håll. Junila konstaterar också att faderlösa barn och ensamstående mödrar var så vanliga i Finland efter kriget att de inte väckte väldigt stor uppmärksamhet i vårt land. De kvinnor som fått barn med tyska soldater kunde helt enkelt tiga ihjäl faktum och smälta in i mängden av krigsänkor. Att vi i Finland avser någonting helt annat med krigsbarn än i exempelvis Frankrike och Norge är ett tydligt bevis på dessa barns förtigna existens. Krigsbarn i den allmänna, finska vokabulären är inte barn till tyska soldater och mödrar av annan antionalitet utan helfinska barn som försågs med adresslapp kring halsen och evakuerades till Sverige.

Men kanske kan man ändå säga att de finska krigsbarnen har någonting gemensamt med krigsbarnen ute i Europa? En man som le Figaro talat med påpekar att han och alla andra krigsbarn är de första, verkliga européerna, inte tyskar eller fransmän utan både och – ett tyskt pass i ena fickan och ett franskt i den andra. Kanske kan den beskrivningen passa in på den finska krigsbarnen med sin adresslapp kring halsen också?

- Ett barn som av kriget fick två identiteter, två nationaliteter?

 le Figaros artikel kan läsas här

4 kommentarer:

  1. Hej. En insiktsfull och mycket intressant artikel. Jag skriver en blogg som enbart har handlat om just finska krigsbarn. Idag har jag tagit mig friheten att väsentligt vidga perspektivet genom att länka till min blogg denna artikel, som elegant knyter samman finska krigsbarn och andra barn av kriget.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för de vänliga orden. Jag hittade din blogg via min länkstatistik http://www.krigsbarn.com/ Intressant läsning!

      Radera
  2. Vi har i Finland en arbetsgrupp, som heter "Krigets barn". Medlemsföreningar i arbetsgruppen är krigsbarn, som evakuerades till Sverige och Danmark, tyska soldaters barn i Finland, barn som upplevde sina föräldrars och syskonens dödande av ryska partisaner i norra-Finland och krigsvärnlösa barn, som förlorade sina fädrar i kriget. Detta är en del av vår historiska arv här i Finland. Det är viktigt att man inte glömmer barnens lidande i kriget.
    Man måste då också tänka på hela Europa, som var i krig. År 2005 hade EU ett projekt de kallade "Making Memories Matter", ge minnena en betydelse. De publicerade en bok av barnens upplevelser under krigsåren överallt i Europa: Tyskland, Polen, Spanien, Tsekkosslovakien och Finland (ISBN 3-933617-22-7). Bland alla dessa tragiska berättelser var också Kyllikki Talikkas berättelse om sina krigsbarnsupplevelser. Projektet fick gamla minlådor av finska armen. In i lådorna samlade man barnens material som hade med upplevelser under krigsåren att göra. Materialet cirkulerade över hela Europa.
    De var nu en del av hela Europas minne. Det var på samma gång en stark påminnelse om krigets fasor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för upplysningarna! Det är ju flera år sedan jag skrev det här inlägget så det är bra med nyare referenser. Pertti Kavens färska doktorsavhandling om de finska krigsbarnen är också läsvärd.

      Radera