På jakt efter gamla pengar

Det finns gamla pengar, sådana som vissa familjer besitter - och så finns det gamla pengar. Eller snarare sådana som passerat bäst före datumet. Lilla Mommo hade bestämt att nu skulle hon definitivt övergå till eurotiden – och hon hade inte tänkt förlora ett penni, nej förlåt, en cent på den affären. Därmed skulle barnbarnet, det vill säga jag, skickas till Finlands Bank för att växla in alla gamla mark till euro och medan den nya biskopen vigdes till sitt ämbete i radion under första advent, involverades samtliga familjemedlemmar i en rejäl skattjakt genom hela huset för att hitta all den världslig mammon som gömts på diverse säkra ställen sedan huset byggdes för sisådär hundra år sedan. I ett stort och gammalt hus finns det många ställen att gömma saker på – eller bara lägga undan dem på och glömma bort. Vi letade i byrålådor och på vinden, i gamla syltburkar och i madrasser. De mynt och papperspengar som upphittades samlades på köksbordet och utgjorde tillslut en hel liten skatt. Bruna enmarkor i papper från 1963 fanns det en hel liten bunt av, en del av de nyare femmarkorna med isbrytaren på och ett par av de nyare sedlarna, bruna, blå och gröna. Ett gammalt kuvert med ett stipendium jag fått på tvåan i lågstadiet upphittades också och tillfogades samlingen. När allt var ihopsamlat räknades alltihop omsorgsfullt av Mommo som för ett tag uppenbarligen kände sig lite grann som Krösus Sork med sin blänkande hög av penningar framför sig. En ganska ovan känsla tror jag det var. Den sammanlagda summan var nog inte så mycket att skryta med – vad skall man månne räkna med för värde på 10 penni numera, för att inte tala om 1-pennina? Men däremot var den sammanlagda vikten någonting i särklass. Då jag packade alltihop i väskan vägde det nog ett par kilo extra. Jämför man värdet och vikten inser man att det nog börjar vara ett tag sedan de här slantarna var aktuella. - Metallskrot, tänkte jag. Det är ungefär vad marken numera är.