Julens queera budskap - "man" föds inte till kvinna

Det var min avsikt att kommentera detta redan igår, men det blev ingen tid över. DN publicerade igår en artikel (läs artikeln här) om svenska forskare som hade kommit fram till att 33 % av unga, svenska kvinnor i ålder 18-24 år hade haft någon form av sexuell erfarenhet med en person av samma kön medan bara 8% av motsvarande grupp svenska pojkar hade gjort något liknande. DNs artikelskribent och forskarna spekulerar kring orsakerna till detta och en av orsakerna anses vara att många i den yngre generationen har slutat betrakta sexualitet som en identitetavgörande faktor utan mera som olika enskilda handlingar som man kan göra utan att för den skull betrakta sig som varken homo- eller bisexuell. Man betraktar och uppskattar alltså sig själv och sin partner i egenskap av person – inte kön. Detta, tillsammans med kommentarer kring detta tema av diverse vänner igår får mig att tänka: är det så att HBQ (möjligen också T??)-rörelsen inom kort står inför samma utmaningar som feminismen som rörelse redan länge brottats med? Det vill säga, problemet med att många upplever det som svårt med en allt för stark koppling mellan kön/sexualitet och identitet. Det här problemet är ur feministsynvinkel redan väldigt bekant. Sedan den första, inledande kampen för kvinnors rättigheter är lyckligt genomförd, och allt fler börjat uppfatta det som om jämlikheten mellan könen är införd, åtminstone så tillvida att de inte dagligen stöter på uppenbara orättvisor förknippade med deras kvinnliga könstillhörighet, börjar väldigt många kvinnor uppleva den starkt kvinnobetonande identitet som den feministiska rörelsen omger sig med, som begränsande. Man vill helt enkelt inte gå omkring och konstant uppfatta sig själv som ett kön (kvinna) utan man vill vara den man är –alltså som min rubrik parafrerar –kvinnorna vill inte låta sig tvingas in i den ständiga rollen av ”det Andra” i Simone de Beauvoirs bemärkelse av ordet – även ett kvinnligt ”man” vill i främsta hand betrakta sig själv som en person. Man vill alltså inte längre varken födas eller bli kvinna, utan vara människa, helt kort och gott. Som rättighetsrörelse har HBTQ-rörelsen kommit igång mycket senare än feminismen och det är kanske därför naturligt att den alltså inte ännu helt kommit till samma problem som feminismen. Då rörelsen får vind under vingarna kan det emellertid med tiden bli allt svårare för många att identifiera sig med (illusionen av??) queerrörelsens budskap om att sexualiteten skulle vara den mest betydelsefulla faktorn i en människas identitet. Till och med inom en rörelse som queerrörelsen (vars själva grundidé är revolt mot normer) finns det dessvärre normer för hur man förväntas vara som person, vilka med tiden kan börja upplevas som begränsande för somliga. *** Och kanske kan man också delvis förklara den stora skillnaden mellan könen i de citerade procenterna i början, med just detta? Kanske är många kvinnor, som varande ”det Andra”, vid det här laget redan mer vana vid att revoltera mot utifrån påtvingade identitetsetiketter både då det kommer till kön och sexualitet? Medan män i sin tur – vana som de är att uppfatta sig själva som ”det Första”, i Beauvoirs mening av ordet (alltså det normativa, allmängiltiga, mänskliga), inte ännu har hunnit vänja sig vid idén att även deras köns och sexualitet styrs av roller, som de kan tvingas revoltera mot och bryta sig ut ur?