måndag 14 december 2009

Till Staffan stalledräng och dom andra

Lagom till Lucia-dagen började det snöa. Jag satt vid skrivbordet och ritade utan några direkta idéer. Tänkte på alla Luciatåg jag medverkat i som barn.
Marc Levengood skrev i sin lilla bok "Sucka mitt hjärta, men brist dock ej" om sina Luciaminnen från grundskolan. På hans klass fanns det en flicka med långt, blont hår som fick vara Lucia. Levengood skriver att hon gjorde det så bra att hon fick vara Lucia också nästa år, och nästa - och nästa.
Det finns en slags Luciatågshierarki. Först kommer Lucia och alla tärnorna. Sen kommer stjärngossarna och tillslut tomtarna. I Levengoods skola kom det sedan ännu ett gäng troll - allra sist. Man anar en Levengood inte uppfattade det som en komplimang att han år efter år fick gå bland trollen.
Som barn uppfattar man orättvisa otroligt starkt. Det skär i hela ens varelse då man upplever att man rangordnas eller ordnas in i orättvisa hierarkier som man inte kan påverka. Vuxna kan ibland vara otroligt okänsliga för sådana känslor hos barn. Tycker bara att det är hur sött och trevligt som helst, och missar helt hur orättvist det kan kännas att aldrig få bli någonting annat än tomte.
Nu skall det förstås i ärlighetens namn erkännas att jag inte direkt talar i egen sak i detta fall. Som barn var jag så ljuslockig och välartad att jag till och med blev Lucia ett antal gånger. Men å andra sidan blev jag alltid vald till sist då det skulle väljas lag i gymnastiken, så den där känslan man får i sådana situationer är i alla fall otrevligt bekant.
Alltså, först i Luciatåget, men sist i gymnastiken. För min del jämnade det ju ut sig. Men om man ännu 20 år senare kommer ihåg hur ledsen man blev så undrar man ju nog - var det riktigt värt det? Och sen fanns det ju alltid sådana olycksbarn som fick gå sist i Lussetåget och dessutom blev valda sist i gymnastiken.
Och jo, jag vet, det är kanske lite fånigt av mig att vara upprörd över sådana här saker fortfarande. Men det jag funderar över medan jag sitter och ritar en liten Staffan stalledräng tänker jag framföra som mitt försvar. Skulle det accepteras om någon på exempelvis en arbetsplats, bland vuxna människor, fick för sig att år efter år, rangordna samtliga arbetstagare enligt en diffus och obestämbar "vackrast och snällast" hierarki och sedan beordra dem att tåga omkring enligt den ordningen?

2 kommentarer:

  1. Problemet är väl snarast det att det existerar en rangordning, om inte direkt en "vackrast snällast" rangordning, men i alla fall någon slags rangordning bland människorna på en arbetsplats. Vissa är väl alltid de mest populära... Så länge det inte förekomer mobbning är det väl OK, men tyvärr är det ju inte heller ovanligt bland vuxna...*suck* Hur skall något bli bra om inte ens vuxna kan bete sig?

    SvaraRadera
  2. Håller med om att rangordning sätter sig djupt i själen hos barn. Skulle inte skada om vuxna kom ihåg att låta "viktiga" uppdrag rotera en smula...

    SvaraRadera