söndag 11 april 2010

De fåvitska trollen


Bland det underbaraste i litteraturväg jag fått i min hand på väldigt länge är nog Sigrid Backmans De fåvitska trollen (1932). I det inledande stycket säger huvudpersonen Susanna Bagge:
Att jag från första stund betraktade denna världen med en viss förvåning, beror troligen på att jag i mitt inre bar på minnet av en värld som var annorlunda.

Huvudpersonen som i ett av sina tappra försök att passa in bland människor antar namnet Viva Virginia Kalifornia Blommander, är en ung kvinna som bär på ett märkligt arv:
Småningom har jag kommit underfund med att jag skådade dagens ljus i ett trollnäste och att min fader, den stillsamme befattningsinnehavaren Petrus Bagge, rentav var ett fullblodstroll.

I den moderna världen där maskinerna allt mer håller på att ta över där människors insats sidigare behövdes och där välanpassade människor tjänar Mercurius och bekänner sig till funktionalismen, där vandrar ännu några få representanter för trollen och häxorna omkring och får allt svårare att leva.

Trollen är de stillsamma och aningen världsfrånvända, diktarna och drömmarna, vars lott det tycks vara att ständigt vandra ensamma. De igenkänns sällan av människorna som varande just troll och de söker sig sällan till andra representanter av sitt eget släkte för trollen är ensliga varelser. Som varande en trollunge känner Susanna Bagge väl till deras vanor och känner också igen dem då hon någon gång råkar stöta på dem.

Själv tycks Susanna Bagge ändå mer höra till det andra utdöende släktet. Häxorna är kanhända aningen socialare än trollen och de har också en förmåga att känna igen andra artfränder. Då en häxa någon gång möter en annan häxa på gatan delar de en ordlös förståelse som då Susanne en dag stöter på den sista Sibyllan som hankar sig fram som spådam. Samhörigheten mellan häxorna förmår inte rädda dem ur fattigdomen, men den tyck i alla fall bespara dem den ordlösa resignation som trollen lider under.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar