Om Fredrika Runebergs dåliga handstil

Igen och igen stöter man på detta påstående. Att Fredrika Runeberg hade en så oläslig och uselt dålig handstil att det nästan är omöjligt att läsa vad hon skriver. Det upprepas om och om igen i alla sammanhang där den stackars kvinnan överhuvudtaget omnämns. Vilken tragik att en begåvad kvinna ständigt ska behöva omtalas för sin oläsliga handstils skull.

Tragiskt, därför också att - Fredrika Runeberg hade faktiskt inte någon hopplöst oläslig handstil.

Jo, det stämmer att på äldre dagar när hon var praktiskt taget blind, så blev hennes handstil ganska svårtolkad. Och jo, det stämmer också att hon inte ens i unga dagar hade någon särdeles vacker och prydlig skönskrivningsstil av det slag hennes samtida kvinnor förväntades ha. Men oläslig - hopplös? - det kan man nog inte påstå att hennes handstil var. Man behöver ju bara jämföra med hennes makes minimala kråkfötter för att inse det. Säg den författare som då inspirationen slår till har ro att sitta och plita ner prydlig skönskrift?

Personligen har jag haft förmånen att få gå igenom största delen av Fredrika Runebergs efterlämnade skriftliga material och när jag läser påståendena om hennes dåliga handstil blir jag alltid lika arg. För det handlar inte egentligen om Fredrika Runebergs handstil jämfört med andra handstilar överlag. Jämfört med många andra handstilar man kan möta i arkivet är Fredrikas skrift inte direkt oläsligare än någon annan.

Det handlar om förväntningarna på kvinnors handstil. Kvinnor förväntas skriva snyggt och prydligt - så var det på Fredrikas tid och så är det i viss mån fortsättningsvis. Då jag gick i skolan var det ingen som fäste sig vid pojkarnas spretiga och kantiga bokstäver, medan flickorna förväntades skriva (och skrev därför också) med en vacker, lättläst och omsorgsfull handstil.

Detta handlar alltså om form och innehåll. Grundföreställningen och förväntningarna som lever kvar i bedömningen av Fredrika Runebergs handstil är: mäns skrift bedöms på grund av innehållet, kvinnors skrift kritiseras om den inte är skriven med vacker handstil. Då Fredrika Runebergs något yngre systrar började se sig om efter lönearbete utanför hemmet var de viktigaste yrken som öppnades för dem renskriverskans, kontoristens, sekreterarens och kopistens arbete – just på grund av att de ansågs ha en vackrare handstil.

Jag tror att de flesta håller med om att det är rejält föråldrat att påstå att mannen är författaren och kvinnan renskriverskan. Varför, varför fortsätter då alla de (ofta kvinnliga) forskare och skribenter som uttalar sig om Fredrika Runebergs verk att ständigt påpeka hennes dåliga handstil?