Långredagen. Jag tänker på mässan i Notre Dame då relikskrinet med frälsarens törnekrona plockas fram och kön ringlar sig lång av parisare och troende hela dagen. Två gånger har jag varit där för att niga och göra korstecken framför törnekronan på sammetskudden. Mest av nyfikenhet kanske, men i alla fall med ett uppriktigt intresse. Böja mig fram och snabbt nudda vid glaset med läpparna medan prästerna välsignar och snabbt torkar av fläcken läpparna vidrört med en spritindränkt trasa innan nästa stiger fram.
Det lämnade ett ganska oförglömligt intryck, till och med på en skeptisk protestant som jag, som tyckte att kronan nog faktiskt mest såg ut som torrt, gammalt gräs. Hela dagen fortgår mässan, man följer steg för steg Kristus lidande fram till korset med sång, bön och mässande. Katedralen från 1100-talet är fylld till bristningsgränsen av människor, troende och turister. I den yttre gången som bildas inne i skeppen och bakom altaret strömmar mängderna av icketroende fram och begapar, i mittgången vaggar kön av troende oupphörligen fram mot törenkronan och hela den enorma rymden uppe mot de färgade glasfönstren fylls av det dämpade ljudet och doften av tusentals tysta människor, vaxljus och sten. Styrkan och intrycket av den gigantiska ceremonin går inte att förneka. Där och då är alla närvarande katoliker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar