Stenar

Det är märkligt så mycket man kan få syn på längsmed vägen till arbetsplatsen. I det skarpa solljuset denna morgon går en prydlig äldre herre genom stan och passerar min väg. Min blick sveper över honom, vänder och återvänder igen. Plötsligt intresserad betraktar jag honom där han går. I famnen bär han en stor sten.

Det hände sig för länge sen i antiken att en annan man vid namn Sisyfos försökte undgå döden och göra uppror mot gudarna. Som straff förvisades han till underjorden där han i eviga tider fick rulla ett stort stenblock uppför en sluttning. Men var gång han kommit upp till toppen slinter stenen och rullar ner till botten av dalen igen.

En annan man vid namn Camus tolkade berättelsen om Sisyfos och såg i hans eviga arbete med stenen en metafor för den mänskliga tillvarons absurditet och meningslöshet. Ett arbete som aldrig blir fullbordat och vars eventuella resultat utplånas av döden.

Men Camus tolkning slutar inte där. Han ansåg att den enda utvägen för Sisyfos och hans bröder är revolten – upproret mot tillvarons meningslöshet. Och upproret det är arbetet. Att fortsätta rulla stenen uppför backen på pin kiv, trots att man vet att allting en dag kommer att utplånas och förstöras – det är att utmana förgängligheten.

Camus skrev: ”Man måste utgå ifrån att Sisyfos är lycklig”. Revolten är det enda som hindrar människan från att resignera. Jag tittar efter mannen med stenen och förväntar mig på något vis att han skall slå sönder en reklampelare eller ett skyltfönster med den, men han fortsätter bara rakt fram med stenen i famnen tills han viker av kring gathörnet. Jag tänker: ”Man kan välja sitt sätt att revoltera”. Antingen kan man arbeta och leva och välja att rulla livets Sisyfossten – eller också kan man plocka upp extra stenar längsmed vägen.