onsdag 14 april 2010

Migränsvammel

Migrän är INTE roligt. Det kan jag lova som fått fenomenet i arv från både X och Y sidorna av min genpol.

Å andra sidan har det kanske på sätt och vis en liten fördel med sig också. Åtminstone om man har den form av migrän som jag har, som väldigt tydligt är knuten till yttre omständigheter. Man tvingas helt enkelt vara väldigt alert på sig själv - och då menar jag inte bara på den arma skallen utan också på hela den övriga kroppen.

Det är lite som med Pavlovs hundar helt enkelt. Man gör någonting så att det blir oordning i systemet och sedan blixtrar det och dundrar i en eller ett par dagar, i bästa fall i en hel vecka. Ganska fort börjar man då lägga ihop två och två - jasså, gör jag sådär så värker det. Bästa att undvika det då.

Med tiden har jag således kommit fram till följande insikt. Allt handlar om balans. Sömn, mat, dryck och jobb måste helt enkelt fördelas rätt. Glömmer man bort något av de första tre alternativen eller tar man i för mycket med det sista, då kommer huvudvärken lika säkert som paket på posten följande dag. Kroppen, eller åtminstone min kropp, är extremt känslig för obalans.

Dessvärre är det ju inte alltid som man i förväg lyckas förutse och planera allting så att livet går som enligt Skalmans mat-och-sov-klocka. Men med tiden har jag i varje fall lyckats utveckla en del knep på hur man kan göra och också blivit märkbart bättre på att känna efter. Det bästa av allt är att jag numera också blivit så pass lyhörd att jag ganska ofta kan ana mig till vad som behövs för att få ordning på systemet igen då det har gått fel. Ibland kan jag helt tydligt känna att huvudvärken beror på för lite vatten och ibland handlar det om för lite sömn. Lösningen blir då att åtgärda det som blivit bortglömt; dricka vatten eller sova.

Någon enstaka gång kan detta återställande av balansen ta sig lite komiska uttryck. Ibland kan det exempelvis vara saltbalansen som uppenbarligen blivit rubbad. Då äter jag utan dåligt samvete en påse chips - och för det mesta fungerar det. Vet inte vad läkarvetenskapen säger om denna min metod, men som medicin smakar det åtminstone gott.

Då jag var yngre tyckte jag att dethär med balans i kroppen lät som rena svamlet. Nuförtiden har jag börjat tro att det nog ligger någonting i det ändå. Människor är sköra varelser och ingen håller för alltför stora påfrestningar. Alla har inte en skalle som med blixtar och dunder meddelar då någonting inte står rätt till men förmodligen kan det också ske på andra sätt. Dessutom är det ju inte alltid heller så att man lyckas känna på sig vad problemet beror på. Jag påstår inte att jag har blivit vän med min migrän, men med tiden har jag i alla fall på något sätt lärt mig att den ibland förmedlar tydliga signaler som man gärna kan lyssna på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar